Sista turen - brant överraskning!

Idag är alltså sista dagen och därmed startar vi lite tidigare för att hinna packa och samla ihop oss innan det är dags för hemfärd, för framförallt ska vi ju hinna cykla ordentligt innan. 

Äkta finväder! Mot backarna!

Extra snyggt med snö på topparna

särskilt när man kan köra i kortärmat ändå

Behagligt snacktempo såhär i starten

och allt var så himla behagligt

Några valde att utnyttja det (äntligen!!) fantastiska vädret till att rulla bort till Sarnico och ta en glassig fika i solskenet men de flesta hängde med norrut med sikte på tremilsklättringen till Passo della Presolana. 

Även idag följde Mauro med oss, och bjöd på en lokal specialare i form av superfina slingriga småvägar och framförallt; några rejäla stigningar på en sisådär 22%. 
Skönt att få ta i lite såhär dag fem... 

Efter den lilla överraskningen, som dock lär bli ett stående inslag på de här resorna från och med nu, så tog vi oss på kända vägar upp till passet, och självklart passade jag på att stanna till vid åsnorna igen. Jag hade lovat Åsa att hälsa extra ordentligt, och kanske att det kan få följa med ett sånt där litet kexpaket i ryggfickan nästa gång. För de kommer faktiskt fram och frågar efter det, eller nånting - vadsomhelst - rätt tydligt. 

Efter åsnorna så är man nästan uppe, tack och lov, och på toppen är det ett lämpligt stopp att titta in på Piccolo Museo och ta en kaffe innan nedförsbacken tar över. 

Utförslöpan som väntar är rätt imponerande. Visst, det säger sig själv att det som väntar efter drygt tre mil uppför kommer gå en bra stund utför, men det känns ändå lätt surrealistiskt att bara sitta och styra, och kanske bromsa, kurva efter kurva, genom byar och skogar, sväng efter sväng, utan att egentligen behöva trampa alls. Och när man tänker att nu MÅSTE det faktiskt vara slut, så kommer det en ny hårnål, eller lång raksträcka istället, men fortfarande utför. 
Häftigt. Sånt existerar liksom inte hemma. 

Nå, sista milen kräver faktiskt lite trampande, bara så man inte ska glömma hur man gör, och väl hemma är det full fart med cykelpackning dusch och lunch i rask följd innan det är dags att slå ihop väskan och att tacka för den hör gången. 

Så just nu sitter vi i transferbussen på väg mot Linate och inatt kan man få krama sin egen kudde igen. Men åtminstone för mig och Mats är det inte långt kvar till nästa resa, och vi har redan flera som är sugna på en retur hit med oss, så förhoppningsvis ses vi snart igen - om inte annat så på vägarna hemma. 

Mig och Mats kan ni följa här om bara lite drygt en vecka när juniresan går av stapeln. Vill vädergudarna oss väl så blir det de stora bergens resa, så här håller vi tummarna och skriver ”sol i alperna” på önskelistan för de kommande veckorna. 

Ses snart!

Sen kom det en ny liten väg, slingrig och fin, och garanterat
pulshöjande. Här fick kameran vila en stund

..däremot fick benen jobba. Om det var jobbigt?
Svaret kan anas i bakgrunden :)

Men utsikten var väl värd lite brytande
Alla kameror fram!

..och en bit till upp blev det ännu tjusigare

Kodak-moment vid Lago Moro

Kort därefter blev det brant på riktigt.
Alla kom upp. Lite imponerande faktiskt.

Sen är det lätta backar igen, mot Passo della Presolana

..är det stegrande uppförsbacke i ungefär tre mil,
tur det är så himla vackert.

Lätt stigning, lätta ben och solen i ryggen..

Tror faktiskt den här bilden säger allt

Sista kilometrarna bjuder dock klättring igen, rätt jobbig
sådan. Som tur är har jag vänner att hälsa på på vägen..

Man kan absolut stanna för att fota utsikten allena

..men väntar man en stund så har man chans på närbild

..på en sån här hoppfull liten mule som vill kolla
om det finns nåt att bju på

Ledsen killar, men kanske nästa gång.
Skorporna från frukost skulle nog uppskattas.

Till slut: uppe. Passo della Presolana, 1297 möh.
Bromsspåret är från när Tobias tog krönet.

Och här är vi på hemväg, på Linate flygplats.
Efter en sån här vecka finns många bilder att titta på.